PrunkandeJohanna

Väggarna har ont, jag hör det. Jorden ligger stilla, tung av regnet. Tunga regnet slår mot rutan. Tutan kallar man ett bröst ibland. Tuttar tycker jag inte om, de är tunga som regnet. Bröst är bättre. Bröst, röst, bröd.

Andra människor kan sjunga ut det, dela det med alla andra. Alla skogar leder hem.

Det är ibland det enda säkra jag vet.

Stenar flyger inte men de rasar, andra flyger när de borde rasa, resten gör tvärtom.

Golvet kliar under foten.

Fötterna vägrar att ha strumpor, fast det regnar.

FÖRLÅT är ett jävla skitord, vad kan det göra bättre? Det är ett ord.

Som ett trevligare sätt att säga, du måste acceptera detta om vi ska fortsätta, fint ord i ett fulrum.

Som en tejpbit på en avgrund.

Så lappar man ihop sig.

När man dör.. då är det så jävla illa att man inte ens kan säga förlåt.

Den där avgrunden delar jorden i två, vad hjälper en tejpbit då?

Ibland ställer de mig i avgrunden och ber mig välja en sida. Då har jag lust att säga sanningen, sanningen som friar. Jag är diplomatiskt tyst. Som att gräva sin egen avgrund med en lekspade i en sandlåda. De vuxna bråkar om leksaker, småsaker, skitsaker. Du kanske dör i morgon din jävla skit!! Så vill man säga. Det skulle inte hjälpa alls. Det är ungefär så de pratar med varandra. Egoister, de där som går och dör.

Jag är mindre på insidan än du, för jag har opererats, tagit bort organ.

En man sa till mamma att jag är självständig och härlig, att han genast tyckte om mig. Jaha, tänkte jag. Jag är kanske inte så jävla konstig och annorlunda och ointresserad av alkoholkul jag är bara SJÄLVSTÄNDIG!

Frida Hyvönen, mitt hjärta dansar i ditt mörker.

Det händer så mycket märkligt i mitt livs historia. Jag har opererats, en cysta som var 13*18 cm stor. Allt gick bra. Jag låg själv i ett rum, i en sjukhussal och natten kom stilla, allt var stilla och jag tittade och jag förstod att de skurit upp min mage, öppnat den, skurit ut delar ur min kropp, ett organ, sedan sytt och häftat ihop mig med en maskin. Jag förstod att jag legat naken på ett bord med magen uppskuren. Mitt i natten förstod jag detta. Jag var rädd men hel och hållen. Det bara var så, det fanns inga alternativa tolkningar. Klockan 06.00 kom en sköterska och drog ut katetern för att jag skulle börja gå så fort som möjligt. Min mage läker nu, fast såret gick upp. Det var läskigt när det hände, alldeles ljusrosa, glansigt, skört och det såg ut som att magen när som helst skulle trilla igenom det där sköra, sladdriga, ljusrosa. Nu är det mest ett mörkrosa streck tvärs över, mitt på magen.

Det här med sorg.. jag har alltid föreställt mig att den tar slut, att den lugnar sig och blir till ett vagt och sorgligt minne. Det blir aldrig vagt, det lugnar sig inte och det slutar aldrig att värka, det värker inte mindre för att tiden går. Det är mer att sorgen trängs ut för att livet fylls med andra saker men de stunder som tiden inte fylls så är den där, oupphörlig. Alla samtal vi skulle ha om livet, allt kaffe vi skulle dricka i solen, alla ciggaretter vi skulle sluta att röka, alla handhållningar som fanns kvar att hållas, alla tvivel som skulle utredas, alla gånger jag skulle hittas av dig. Du bara tog de med dig, alla stunderna, dit de inte kan nås. Det kanske är något bra. Jag älskar dig så mycket, så levande fast du är så död, det spelar ingen roll. Min bästa pappa!

som om ingenting alls

fanns

ibland händer det saker som

sätter himlen på marken

de har hänt hela tiden men

plötsligt händer de

nu

händer blir viktigast av allt

och håret mellan örat och täcket

växer till ett universum i min säng

allt som går att ta på betyder plötsligt

allt

tänk om allt jag önskar slår in

allting slår

jag önskade innan jag visste vad som fanns

att något annat fanns för mig

jag fanns

här

i stilla dans

som om ingenting alls

fanns

i natten med små droppar i

utanför

inuti eller inne som man säger är det alldeles vitt

fast mörkt

nu

Allting är

fragment, som plockas, minns, glöms, levs igen i ett nu

huden mot ett nu

allting annat mot ett då

en höna ett ägg

ett nu ett då

här där allt tog slut

ett slagfält

slag slag efter slag

det slår, djupt där inne, aldrig stilla

men ibland ekar, ekar, ekar det

samma ord

ska det börja här

här där allt tog slut

Jag lägger dig under kudden. Gunga till sömns. Jag nynnar saker ner bland dunen.

Bara du kan höra dem, där under kudden.

Bland täcken och dun, en varm hud mot en annan.

Mitt i natten svart, med en vind som låter i fönstret.

Där nynnar jag saker ner i kudden som bara du kan höra.

Kuckeliruva min duva, gunga till sömns.

Allting bara lättar i mig. Jag känner ingenting längre eller så känner jag allt. Jag vet inte. Allt som hela tiden gör ont tar en paus. Det gjorde så ont och jag var så rädd alltid annars men inte då. Bara alla minuter, timmar, sekunder runt omkring.

Jag skriver om dig i fula böcker för att jag ska bränna dem sen.

Så kan spanska låta när man inte alls vet, men vet det man hör.

Ibland är jag tjock.

Ibland är ibland väldigt ofta.

Jag väljer kläder.

Inte kläder som jag är jättefin i.

Jag väljer kläder som jag inte ser tjock ut i.

Alternativen krymper.

På alla sätt.

Men idag är det lördag. Jag är tjock och spelar "eye of the tiger" och tröstar mig med att eftersom hela jag har blivit större så har även mina bröst blivit det, som annars stannat i storlek sen jag fyllde 12.  YEEEEEJ!

Jag ställer glassen i kylen och glömmer nycklarna i låset och moset på plattan.

Det är verkligen inte mycket man vet om livet.

Denna natten flög jag ett skepp som jag parkerade högst upp i spindelnätet i folkets park, jag fick brev från myndigheten om att jag genast skulle hitta någon att leka med innan det var dags att återigen flyga skeppet. Det var ett viktigt uppdrag. Sedan vaknade jag av att det skvalade och i badkaret låg där en naken man. Jag lade mig i badkaret med den nakna mannen. Det är nog det allra bästa sättet att vakna.

TACK

Ibland värker saker bara för att de finns. Inte för att de påverkar något i verkligheten, inte för att de gör illa en, bara för att de finns. De finns och man vet inte varför.

Någon frågade mig hur det kom sig att jag alltid har en historia som är värre, eller känner en vän som.. och så vidare. Och jag undrar, jag tror alla har det om man bara vill lyssna. Om man bara släpper idén om att det som syns är det som finns. Världen är så väldigt stor, så stor att alla får plats!

Pappa var som allra dödast igår på sin födelsedagsnatt. Det enda jag kan säga är att det är dumt att han är död. Inte orättvist, för det tror jag inte. Då skulle det vara rättvist om det drabbade någon annan? Det skulle det inte vara. Det finns inget jag ångrar, jag tackar istället för att du öppnat mina ögon, det har blivit så mycket svårare att blunda. Du säger, när du gör fel tänk inte tillbaka, tänk om. Du skulle vara så glad nu pappa.

Jag älskar dig.

Alla känner så mycket och pratar så mycket och så hela en själv och så allt det andra och så något man försöker koka ihop till en slags vardag och så allt. Så ikväll har jag satt världen på paus och mig själv på play! Jag vill så gärna förklara hur det är... så jag ska försöka. Det är som att sitta på en pinnstol alldeles bekvämt vid ett bord fullt av färgpennor och ett stort, vitt ark. Man ritar inte, bara ser på pappret och föreställer sig allt som skulle kunna hända där. Alldeles avslappnad, som den där sista vakna stunden ihopkrupen bland täcken och kuddar innan man somnar. Ja som så är mitt playläge innan filmen rullar. Jag tänker på jeansskjortor och doften av nytvättat och undrar länge över ditt playläge och ditt nu och doften i ditt hem och hur du har det och vem du är som läser. Ofta är duet i mina texter just du.

-Vad rosiga kinder du har fått, sa mamma.

-Det är för att jag blivit tjock, svarade jag.

Och allting var planerat och väskan var packad och presenten noga ritad på, inpackad och diktad på.

Hela längtan var i skorna och allting ropade ÄNTLIGEN. Men ack nej. Sa den blöta tvätten och den magsjuka pojkvännen och de oändliga sidorna i boken. Allt bara rasade. Allt det där rosapuffiga fina som packade in svarta berget av måste-göras bara försvann. Så här sitter jag och svarta berget i Ellstorp, änden på allt.  fan jag menar självtid och studier, oj vad kul och nyttigt! Blodgrape och spikmatta, det kan ju bli en riktig höjdarkväll!